Just nu har jag som bekant semester från tredje Agata-boken. Det är himla jobbigt - som att hålla sig från att äta när man är dödshungrig och befinner sig i ett kök med fullproppade kylskåp. Texten ligger ju där och bara väntar på att jag ska sätta tänderna i den! Men icke! Jag måste stålsätta mig några veckor till; jag måste hinna glömma tillräckligt mycket för att kunna betrakta bokstäverna, orden, meningarna, styckena, kapitlen och helheten med någorlunda friska ögon.
Som tur är dämpas hungern något av att jag börjar få in kommentarer från sådana som har läst manuset. Jag träffade min svåger Johan på ett barnkalas för någon vecka sedan. Han hade inte läst färdigt och ville därför inte säga så mycket men jag fick i alla fall ur honom att han tycker att bok 3 är den bästa hittills (och att han har för avsikt att överlämna sin kritik i form av en teckning!?!). I går var det dessutom (äntligen) dags att träffa läsecirklarna på stadsbiblioteket. Det blev ett väldigt givande, oerhört inspirerande samtal som tyder på att manuset är på rätt väg. Vi pratade mycket om Agata och hennes relation till övriga karaktärer - inte minst till Lo, Pappa och Fanny samt ett par nya bekantskaper som jag inte vill berätta om här :-). Exakt vilka förändringar samtalet kommer att medföra vet jag inte förrän semestern är över, med ett lysande undantag: bokens titel måste ändras. "Det sista slaget" är ju bara ett arbetsnamn och själv har jag aldrig varit 100%:igt förtjust i den, men efter att ha pratat med bokcirkelgänget står det helt klart att jag måste fundera vidare. Återkommer med några förslag här på bloggen så småningom.
Nu åter till kortspelsmakandet!
