En oslipad diamant

Pust och stön men ack så härligt! Jag har just avslutat en riktigt tung bearbetningsvända. Förutom att jobba med rent språkliga klumpigheter har jag (som tidigare sagt) ägnat mig åt att sammanställa en lista på större saker som måste åtgärdas. Vissa nyckelscener behöver omarbetas, karaktärsutvecklingen (ffa Agatas) måste kartläggas och justeras, dialogerna ska slipas och mer därtill. Det känns faktiskt riktigt, riktigt bra, trots att mycket jobb återstår. Och jag längtar som en galning till på fredag då jag får köra igång. För även om alla faser i författandet av en bok har sin charm gillar jag nog denna mest - när det slitsamma gruvarbetet är över, när man har diamanten i sin hand och man äntligen får ägna sig åt att slipa fram dess inneboende skönhet. :-)

Ris och ros

Idag har redaktör Marklund och jag gått igenom manuset från början till slut, vilket var en trevlig men inledningsvis något förvirrande upplevelse. På omslaget till den textbunt jag fick i posten står nämligen följande att läsa:

"Övergripande sett är detta en alldeles lysande berättelse. Plotten är spännande, karaktärsutvecklingen (särskilt Agatas och Allans) intressant och språket såväl behagligt som medryckande. Jag tycker dock att tempot är lite ojämnt och vissa avsnitt utgör tämligen besvärande svackor."

Det som gjorde mig förvirrad var det inledande berömmet. Att texten plågas av vissa svackor håller jag helt med om, men själv tycker jag att såväl plott som karaktärsutveckling och språk behöver slipas ordentligt. Det finns massor att göra på alla fronter och det tänker jag fortsätta med oavsett vad herr Redaktörn säger!

:-)

Sådär är det förstås alltid - att åsikterna om en text går isär. Och man ska naturligtvis bara bli glad när olikheterna skiljer sig åt på så sätt att andra ser mer fördelar med ens arbete än man själv gör. Om inte annat måste det ju betyda att man är på väg åt rätt håll.