Veckorapport v37

Oj, vad obeskrivligt skönt att vara igång igen. Lite småsaker stör visserligen fortfarande (ekon efter de avslutade jobbprojekten) men skrivandet flyter på riktigt fint. I stort sett hela kapitel tio ligger färdigt och får jag bara lugn och ro på måndag så bör jag kunna köra igång med kapitel elva nästa tisdag. Det drar verkligen ihop sig. Intrigens alla trådar börjar knytas samman och Agata gör nya (oftast förfärande) upptäckter på nästan varje sida. Oj, vad jag längtar till den dag då jag får läsa igenom manuset från början till slut. Den dagen närmar sig med stormsteg ...

Visst ja ... Jag utlovade ju ett nytt smakprov! Vad sägs om lite action från kapitel 9? :-)
______________________________________________

När något slutligen hände var eldarna det första hon såg.

     Nu! pep Pix upphetsat.

     De tändes, en här och en där, i gränderna kring huset på andra sidan vägen. Fem, tio, femton, ännu fler, fler än hon kunde räkna; klargula lågor, flammande och sprakande i den yrande snön. Hukande gestalter i mörka, svepande klädnader bar dem framåt, allt närmare konsthallen, från alla håll.

     Kolla där nere!

     När hon följde Pix viftande arm kunde hon se ett tiotal ljusbärare på gatan alldeles nedanför där hon stod. I gatlyktornas sken syntes de tydligt – troll, maskerade med trolldok, bärande brandbomber: glasflaskor fulla av en genomskinlig vätska och med brinnande tygtrasor intryckta i halsarna.

     Det gick så snabbt. Och de var för många, för många för att hon skulle kunna stoppa dem. Agata kunde inte annat än se på när trollen stannade, höjde sina armar …

     … och lät eldregnet bryta ut.

     Skiiitans också!

     Pix förtvivlade skri väckte henne ur paralyseringen.

     Stanna här, Pix!

     När den första bomben exploderade i ett moln av eld inne bland konstverken hade hon redan slängt sig ut från taket.

     Neeej! Stopp! Stanna!

     Men det gjorde hon inte. Agata Wäderby blundade mot fartvinden och viskade sitt namn.