Smått lytt lår!

Då var det nyårsafton och slut på heltidsförfattandet för denna gång. Från och med 010111 kommer jag att arbeta halvtid med annat av den enkla anledningen att jag ju måste försörja mig på något sätt. Övrig tid kommer att ägnas åt slipning på Agata 3 och fixerier med fyra andra bokprojekt.

Vad gäller Agata 3 går det framåt i sakta mak. Samtidigt som jag genomför en ordentlig språktvätt skriver jag upp stora och små saker som måste åtgärdas i nästa skede. Efter att ha kommit halvvägs genom manuset har jag ett femtiotal punkter att ta itu med och fler lär det bli. Här får ni några (inte allt för avslöjande) exempel på hur punkterna kan se ut:

• Skriv om Grolmdialog och ta bort allt om att Agata är tusenflängaren
• Låt Torsten vara en gla'skit men krydda scenen med nåt spännande
• Handout: Lappen till Pappa innan hon rymmer
• Beatrice oroligt frågande om hur Pappa mår. ”Kanske nödvändigt, men det kan komma ont av det här.”
• Inte bra! Mer spänning! ”Det kommer inte att bli lätt!” Bara Agata är övertygad, övermodig.
• Vem säger ”Shit!”? Skilj på A & Fs kraftord. Kolla tidigare böcker …
• TV:n, tv:n eller teven?

 Stort och smått, som ni ser! Men efter att ha pratat igenom helheten med en god vän i går börjar det kännas väldigt, väldigt bra. Bok 3 kommer att bli FANTASTISK! :-)

 

Nåja ... Hur det än blir med den saken önskar jag alla bloggläsare en riktigt gott nytt år. Läs lagom, tänk mycket och skriv så att penna eller fingertoppar glöder!!!

Nu var det läst!

I slutet på förrförra veckan blev jag färdig med genomläsningen av Agata 3. Det var med blandade känslor som jag lade ifrån mig pappersbunten. Å ena sidan tyckte jag att historien var som den skulle, att den kändes spännande och någorlunda välkomponerad; å andra sidan vaknade en viss frustration eftersom jag kände mig missbelåten utan att riktigt kunna svara på varför.

Kanske beror det senare på att jag faktiskt börjar bli bättre på det här med romanförfattande - när jag arbetade med de första böckerna var det ganska tydligt vad som behövde ändras, men så är det alltså inte längre. Eller så behövdes det bara lite tid. Redan efter helgen dök det upp små irrbloss av insikt (scener som borde förstärkas/flyttas/tonas ned/utvecklas etc.) och nu när språkbearbetningen har kommit igång så blir det faktiskt en väldans massa omformuleringar.

Kanske låter det arbetsamt men faktum är att jag älskar den här delen av arbetet, själva förädlingen av boken. Flera av de som har läst manuset har sagt att det är den bästa boken hittills i serien och fortsätter det att gå så bra som nu slutar det säkert med att jag håller med dem. :-)

Ny titel tarvas

Just nu har jag som bekant semester från tredje Agata-boken. Det är himla jobbigt - som att hålla sig från att äta när man är dödshungrig och befinner sig i ett kök med fullproppade kylskåp. Texten ligger ju där och bara väntar på att jag ska sätta tänderna i den! Men icke! Jag måste stålsätta mig några veckor till; jag måste hinna glömma tillräckligt mycket för att kunna betrakta bokstäverna, orden, meningarna, styckena, kapitlen och helheten med någorlunda friska ögon.

Som tur är dämpas hungern något av att jag börjar få in kommentarer från sådana som har läst manuset. Jag träffade min svåger Johan på ett barnkalas för någon vecka sedan. Han hade inte läst färdigt och ville därför inte säga så mycket men jag fick i alla fall ur honom att han tycker att bok 3 är den bästa hittills (och att han har för avsikt att överlämna sin kritik i form av en teckning!?!). I går var det dessutom (äntligen) dags att träffa läsecirklarna på stadsbiblioteket. Det blev ett väldigt givande, oerhört inspirerande samtal som tyder på att manuset är på rätt väg. Vi pratade mycket om Agata och hennes relation till övriga karaktärer - inte minst till Lo, Pappa och Fanny samt ett par nya bekantskaper som jag inte vill berätta om här :-). Exakt vilka förändringar samtalet kommer att medföra vet jag inte förrän semestern är över, med ett lysande undantag: bokens titel måste ändras. "Det sista slaget" är ju bara ett arbetsnamn och själv har jag aldrig varit 100%:igt förtjust i den, men efter att ha pratat med bokcirkelgänget står det helt klart att jag måste fundera vidare. Återkommer med några förslag här på bloggen så småningom.

Nu åter till kortspelsmakandet!

Degen är färdig!

Allt har gått som smort sedan den senaste veckorapporten. Det betyder att bok 3 är färdigskriven och att jag dessutom har hunnit läsa igenom de 77 596 orden (eller de 446 372 tecknen). Och hur tror ni att det kändes? Jag säger som Elliot: BB (dvs. brutal-bra)!

Nu ska boken jäsa i någon månad och jag ska försöka att inte ens tänka på Agata Wäderby under tiden. Kopior av degen ska skickas till ett antal lektörer och naturligtvis till min redaktör Andreas, som jag förresten ska träffa i London i morgon kväll. Vid sidan om min sambo blir de först att avsmaka degklumpen och ge mig kommentarer, kritik och råd inför utbakningen som drar igång i december. Lektörerna består bland annat av släktingar, vänner och två läsecirklar vid stadsbiblioteket här i stan. Kanske är jag lite extra spänd på reaktionerna från de sistnämnda, eftersom de faktiskt representerar bokens huvudsakliga målgrupp ...

Jag hör av mig här på bloggen så snart det finns något att berätta. Om inte annat måste jag snart börja skriva en beställning på omslaget till bok 3 och den processen kanske ni vill se lite glimtar ifrån ...

Veckorapport v39

Jag är helt utpumpad. Sista kapitlet är så spännande att pulsen är på max medan jag skriver, nästan så att jag blir andfådd. Jag talar förstås om kapitel 12 i tredje Agata-boken. Det är inte helt färdigt men till fyra femtedelar ungefär. Och det känns riktigt bra.

Faktiskt har jag varit lite orolig för hur det skulle gå att knyta ihop alla trådar, men att döma av dagens avslutande genomläsning blir det inga problem med den saken. Med ett kortare skrivpass i helgen och lite flyt på måndag bör hela den tredje boken om Agata Wäderby och hamnskiftarna (inkl. epilogen) finnas i en första version innan jag pyser till Stockholm på tisdag. Det skulle vara ljuvligare än en promenad i den Västerbottniska höstsolen - och det vill inte säga lite! :-)

Veckorapport v38

Ännu en vecka till ända och ungefär lika mycket blev skrivet som under veckan innan. Det innebär att jag har kommit drygt halvvägs in i kapitel 11. Idag blev det tre A4-sidor på en och en halv timme, vilket är ovanligt mycket. Förmodligen beror det på att jag äntligen har nått den punkt i boken där allt ställs på sin spets - om man jämför med Vilddjuret vaknar kan man säga att huvudpersonerna just har lämnat lägerplatsen och börjat färdas i riktning mot Kattilagrottan. Oliiidligt spännande! :-)

När det gäller Speglarnas herre verkar det gå bra ute i butikerna (bland annat fick jag en rapport från SF-bokhandeln i Stockholm som sade att SH är placerad på bästa plats i butiken, alldeles vid kassan). Lite jobbigt är det att recensionerna dröjer, men det är förstås inte så konstigt. Recensenterna ska 1) få boken, 2) beta av en massa andra böcker, 3) läsa och 4) skriva recension. Dessutom hänger det förstås på när det finns plats i tidiningarna. Så det är bara att stålsätta sig och glädjas åt att de initiala omdömena lovar gott (klicka på Speglarnas herre ovan för att se dem)!

Veckorapport v37

Oj, vad obeskrivligt skönt att vara igång igen. Lite småsaker stör visserligen fortfarande (ekon efter de avslutade jobbprojekten) men skrivandet flyter på riktigt fint. I stort sett hela kapitel tio ligger färdigt och får jag bara lugn och ro på måndag så bör jag kunna köra igång med kapitel elva nästa tisdag. Det drar verkligen ihop sig. Intrigens alla trådar börjar knytas samman och Agata gör nya (oftast förfärande) upptäckter på nästan varje sida. Oj, vad jag längtar till den dag då jag får läsa igenom manuset från början till slut. Den dagen närmar sig med stormsteg ...

Visst ja ... Jag utlovade ju ett nytt smakprov! Vad sägs om lite action från kapitel 9? :-)
______________________________________________

När något slutligen hände var eldarna det första hon såg.

     Nu! pep Pix upphetsat.

     De tändes, en här och en där, i gränderna kring huset på andra sidan vägen. Fem, tio, femton, ännu fler, fler än hon kunde räkna; klargula lågor, flammande och sprakande i den yrande snön. Hukande gestalter i mörka, svepande klädnader bar dem framåt, allt närmare konsthallen, från alla håll.

     Kolla där nere!

     När hon följde Pix viftande arm kunde hon se ett tiotal ljusbärare på gatan alldeles nedanför där hon stod. I gatlyktornas sken syntes de tydligt – troll, maskerade med trolldok, bärande brandbomber: glasflaskor fulla av en genomskinlig vätska och med brinnande tygtrasor intryckta i halsarna.

     Det gick så snabbt. Och de var för många, för många för att hon skulle kunna stoppa dem. Agata kunde inte annat än se på när trollen stannade, höjde sina armar …

     … och lät eldregnet bryta ut.

     Skiiitans också!

     Pix förtvivlade skri väckte henne ur paralyseringen.

     Stanna här, Pix!

     När den första bomben exploderade i ett moln av eld inne bland konstverken hade hon redan slängt sig ut från taket.

     Neeej! Stopp! Stanna!

     Men det gjorde hon inte. Agata Wäderby blundade mot fartvinden och viskade sitt namn.